den ryska revolutionen

Denna skrift - förtjänstfullt översatt av Ture Nerman - är en lysande polemisk framställning som berör den revolutionära socialismens grundproblem. Vid läsningen av den bör det främst hållas i minnet att den skrevs 1918 och att dess behandling av ryska revolutionen således är fri från efterklokhet samt att författarinnan tillhörde statssocialismens yttersta vänsterflygel.

Bogens forord: 
Rosa Luxemburg polemiserar i denna skrift dels mot Kautsky och den reformistiska socialdemokratin, dels mot Lenin och Trotskij för missgrepp de enligt hennes mening begick vid den ryska revolutionens inledande skede.

"Den leninska jordreformen har skaffat socialismen på landsbygden ett nytt mäktigt folklager av fiender, vilkas motstånd kommer att bli mycket farligare och segare än de adliga godsägarnas var", hävdade Luxemburg.

Nu när 50-årsminnet av den ryska revolutionen firas, framstår hennes ord som dystert men sant profetiska. Så snart som 1921 nödgades Lenin för att lindra den svältdöd och det kaos som redan då skördat miljontals människoliv, införa NEP (Nya ekonomiska politiken), som bl.a. gav bönderna rätt att behålla en del av sin produktion. Men den ryska jordbruksfrågan förblev olöst. Hungerperioden 1933-34 beräknas ha kostat 5-6 miljoner människor livet. Och ännu på 60-talet efter ett halvsekels lidande och sedan det från rysk sida uppgivits att man tillverkar flera traktorer än USA, har Sovjetunionen nödgats anlita de amerikanska och kanadensiska spannmålslagren för att livnära sin befolkning.

Tydligare kunde utvecklingen inte ha dokumenterat att Rosa Luxemburg 1918 vid sin kritik av Lenin såg klart och långt.

Den andra huvudanmärkningen författarinnan gör är av ändå större vikt och har lika levande aktualitet i dag som när den framfördes. Den gäller förkvävandet av folkets frihet - i frihetens namn. Rosa Luxemburg skrev:

"Varje demokratisk institution har visserligen sina brister, vilket den väl delar med alla mänskliga institutioner. Det är bara det att det botemedel Trotskij och Lenin funnit - demokratins avskaffande över huvud - är ännu sämre än det onda det avser att bota: det täpper nämligen till den levande källa ur vilken ensamt alla medfödda brister i de sociala institutionerna kan korrigeras: de bredaste folkmassornas aktiva ohämmade, energiska politiska liv."

Håller man i minnet att dessa ord är skrivna av en av revolutionens mest hängivna anhängare, och skrivna när Lenin och Trotskij satte munkavle på det ryska folket och tog sig ensamrätten att tänka och tala i dess ställe, är huvudmotivet för utgivandet av denna skrift angivet. De revolutionärer, som vände sig mot "proletariatets diktatur" innan världen fått bevittna bolsjevismens terror och skräckvälde, bör inte få falla i glömska. Deras ord har bud till dagens och morgondagens revolterande människomassor.

Det bör kanske tilläggas att Rosa Luxemburgs kritik mot Lenins och Trotskijs förmyndarprincip inte började med intrycken av det fåtalsvälde bolsjevikerna etablerade 1917. Den kritiken emanerade ur en principiellt frihetlig inställning som hon alltid hävdade. Redan år 1904 skrev hon i Neue Zeit och Iskra (Gnistan) en artikel om "Den ryska socialdemokratins organisationsproblem", vari det bl.a. hette: "Den disciplin som Lenin har i tankarna blir inympad i arbetarklassen inte bara i fabrikerna utan också i kasernerna och av byråkratin - i den centraliserade borgerliga statens hela existerande mekanism."

Stockholm i oktober 1967
Federativs Förlag